”Jag har fött två barn, första dottern på sjukhus och vår andra dotter hemma. Under den första förlossningen trodde jag att jag var väl förberedd. Jag tänkte ‘kvinnor har fött barn i hundratusentals år, klart jag också kan’ och blev så överrumplad av kraften och smärtan att jag helt förlorade kontrollen. Det kändes som om jag satt i en otät gammal eka på ett nattsvart stormande hav och jag hade inga åror, ingen flytväst och jag hade varken lärt mig att tyda sjöväder eller navigera efter stjärnorna eftersom jag inte trodde att det behövdes; kvinnors kroppar är ju skapade till att föda barn.

Jag kände mig övergiven och osedd och fick inte hjälp och stöd att hantera situationen vilket ledde till att jag efter förlossningen kände att jag aldrig mer ville vara med om en förlossning. Problematiskt eftersom vi ville ha flera barn! Som ett led i min bearbetning av förlossningsrädslan och för att jag vill ge till andra föderskor det jag själv inte hade fått, utbildade jag mig till doula.

Jag  bearbetade förlossningsrädslan på många olika sätt och fyra år senare kunde jag tänka mig att bli gravid igen. Då följde missfall på missfall under ett par års tid. När jag var i femte månaden med vårt andra barn vågade jag till slut börja tro på att det skulle gå vägen. Eftersom jag inte ville riskera att den kommande förlossningen skulle likna den första, bestämde vi oss för att föda hemma. Jag förberedde mig som om jag skulle ut på en expedition till Nordpolen. Tränade andning, avslappning och mentala strategier. Lämnade ingenting åt slumpen. Vi kontaktade två hembarnmorskor och en doula. Min mamma tillfrågades om hon ville komma. Den här gången tänkte jag bädda för att jag inte skulle känna mig övergiven, att mina behov skulle bli tillgodosedda och att jag skulle kunna möta situationen med den flexibilitet och öppenhet som krävs när man föder barn.

Vårt andra barns födelse blev naturligtvis helt annorlunda. Alla förlossningar är så klart unika. Jag hade dessutom erfarenheten av en tidigare förlossning där jag hade lärt mig otroligt mycket om mig själv, mitt psyke och min kropp. Vårt andra barns födelse var inte mindre intensiv eller jobbig än den första men nu visste jag precis hur jag skulle arbeta för att möta värkarna. Hur jag skulle göra för att samarbeta med kroppen istället för att jobba emot den!

När jag satt i soffan med den nyblivna storasystern strålande som en sol så stolt bredvid mig och den lilla nyfödningen på mitt bröst, kände jag att jag ville dela med mig av mina erfarenheter så att andra skulle kunna känna sig lika väl rustade som jag. Under åren som följde arbetade jag som profylaxinstruktör för blivande föräldrar och var med och vidareutvecklade den moderna profylaxen. Till skillnad från när profylaxen kom i början på 70-talet innefattar föderskans verktygslåda flera olika andningstekniker, bl a den välkända dykmetoden, olika slags mindfulness- och avslappningstekniker och en mängd olika mentala strategier inspirerade av NLP, hypnos och idrottspsykologi; hur föderskan på ett effektivt sätt använder sin kropp, sin röst och rörelse och inte minst hur paret kan utveckla sitt samarbete under förlossningen så att de i högre grad upplever att de arbetar tillsammans. I kärlek, tillgivenhet, med värme och uthållighet.

Efter några år som föreläsare och inspiratör tog jag klivet och utbildade mig till barnmorska. Som förlossningsbarnmorska på sjukhus ser jag naturligtvis vilka fantastiska framsteg forskning, medicin och teknik har betytt för att minska mödra- och barnadödligheten men jag ser också många fall där mödrar och barn utsätts för risker och negativa förlossningsupplevelser på grund av stress, underbemanning och en övertro på läkarvetenskapen. Som hembarnmorska ser jag hur friska födande kvinnor ger sig själva möjligheten att samarbeta med sin kropp, sitt barn och sin partner och föder av egen kraft. Som barnmorska på sjukhus strävar jag efter att vara med och bidra till att skapa ett utrymme runt föderskan så att hon har möjlighet att lyssna in sin kropps signaler och samarbeta med kroppen istället för att förvirras av den kultur som råder på förlossningsavdelningen och riskera att förlora kontakten med sin kropp, sina önskningar och behov.”